oncontextmenu="return false"

en decembernatt

Sedan slog hjärtat tusen slag i sekunden medan jag gick på Paris upplysta kullerstensgator, styrde stegen mot Seine. Där skulle han vara. Om fem minuter skulle jag vara där och då skulle han stå där och vänta på mig. 

 

Svänger runt hörnet och genar genom gränden, börjar höra hur floden stilla flyter och människorna skrattar där runtomkring. Så mycket glädje. Ingen som har några bekymmer. Alla är lyckliga, precis som det ska vara. Precis som det borde vara överallt, hela tiden. Skymtar bron där borta. Där, precis där på den bron står han nu. Börjar andas fortare, nervositeten kryper i mig. Tvingar mig själv att sakta ner, andas lugnare. Tittar ner på benen medan jag går. De svarta ballerinaskorna, den blommiga klänningen. Den som han hade valt, som han hade pekat ut igår när vi besökte camps Elysse.
Och när pulsen saktat ner och mina ben inte längre skakar tittar jag upp och det första jag möter i allt folkvimmel är hans blick. Bland tjugo andra människor som skyndar förbi är han den enda jag ser, det enda som blicken fastnar på och allting stannar upp. För han har den där förtrollande blicken, som får världen att stanna. Precis som nu.

 

Tar ett kliv upp på bron och han sträcker ut sin hand och fångar upp mig, så slår klockan 00.00 och han kysser mig, och den värmen som sprids är obeskrivlig.

 

För sen går vi omkring på gatorna och hittar en mysig restaurang där det nästan är folktomt, och vi sitter mitt emot varandra och han tar min hand och tittar in i mina ögon och säger det. ”Det finns ingen som du. Det finns ingen annan jag vill vara med. Det är du som har fångat upp mig och som håller mig kvar på jorden, för utan din närhet skulle jag försvinna härifrån”.

 

/gammal fiktion 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0