oncontextmenu="return false"

- och livet tar och livet ger

Har du varit med om att du stått och väntat på bussen? Och en romsk kvinna kommer fram med en tidning som kostar 100kr och som visar hur små romska barn sitter på gatan med en hjälpsökande blick? Och hur hon gång på gång säger please, help, God bless familia. Hur hon vädjar om att få lite pengar för att små barn ska fortsätta få leva? Och känslan du får när du vet att du inte har 100kr men ändå så gärna vill hjälpa? Och när hon till slut frågar hur mycket pengar du har och du tar fram plånboken och lyckas skramla ut fem enkronor. Och leendet du får tillbaka för de där fem kronorna. Och hur hon tar din hand, och pussar den, och säger God bless you. 
 
Det leendet, den pussen på handen och den meningen väcker en så stark brinnande eld inom en kan jag säga. En eld i form av längtan hur mycket man vill hjälpa människor. Inte hur man ska bränna ner tomma lokaler som är avsedda för asylboende. Inte hur man ska med hjälp av alla nättroll triggas av att gå in på en skola med ett svärd och döda två människor som inte har "det svenska" utseendet. Inte hur man ska se färgade människor som mindre värda. För ingen av er har varit i den situation som dom befunnit sig i. Ingen av er har flytt från krig, eller tvingats sova ute, eller behövt be folk om pengar för att få lite mat. 
Det är inte rimligt. Det här ska inte vara vår värld. När kan man skilja på människa och människa? Aldrig. Man kan aldrig nånsin hävda att en med svensk etnicitet har mer värde än en med syriansk etnicitet, eller en med romsk etnicitet. Det går inte. Varje människa har lika värde oavsett deras kultur, deras etnicitet, deras bakgrund. 
 
Så jag vet inte. Jag vet inte mycket, men jag vet att kampen om ett bättre Sverige, en bättre värld utan rasistiska gärningar och åsikter, den kampen kommer aldrig sluta för oss som inte skiljer på människa och människa. 
Så, några ynka enkronor hjälper inte bara en utsatt, det hjälper även en själv att få perspektiv. Perspektiv på att något måste förändras. Perspektiv på att en liten gärning är så betydelsefull för den som behöver hjälp. För det där leendet, den där pussen på handen och den där meningen, det är inte något annat än ren, genuin tacksamhet. Du kan ge dom lite, men jag lovar, att dom ger dig så mycket mer. 
Så jag vet inte, tänk bara. 
Har för haft en dag som gått i ett från klockan åtta med föreläsningar. Vid fyra hade jag möte med min psykolog och jag kom hem med bussen för en halvtimme sedan. Med huvudvärk och hemsk trötthet ska jag bege mig till Ramstorp nu för att äta middag med de bästa. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0