oncontextmenu="return false"

Bara dårar rusar in

Välkommen till igenkänningsfaktor x1000 här. 

 

Hur många gånger har du inte legat vaken till långt in på natten och bara undrat och hoppats? Undrat när han ska höra av sig igen, och när ni ska få prata igen. Hoppats att det ska vara hans namn som dyker upp på skärmen trots att klockan är 01.02. Du blir som uppslukad av energin. Makten han får över dig, att han kan styra dina tankar. 

 

Samtidigt pågår kriget inom dig. Ena sidan som skriker åt dig att skriva till honom, låta honom veta ännu en gång att du existerar. 

Andra sidan som kämpar för att du ska låta bli. Få honom att tro att du är laid back, att du inte alls slukas av tankarna på honom, fast det egentligen är det som sker. 

Ständigt kaos. 

 

Har du inte varit i den här situationen, så grattis. Du kan skatta dig väldigt lycklig, och säga att du fortfarande är obesegrad. 

Har du hamnat i den här situationen ännu en gång, då lider jag med dig. 

Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den? 

Vad vet du om när hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva? 

Men bara dårar rusar in, in i det här. I kärleken. 

 

När kriget pågår och du vrider dig i sängen av både smärta och ilska in på småtimmarna. Smärta för att det gör så jävla ont att inte veta! Att gå i ovissheten dag ut och dag in. Ilska för att du hamnat i fällan ännu en gång, och gett någon annan makten över dig. Varje gång tankarna på honom kommer ber du desperat efter någon slags distraktion. Läser en bok, tittar på en film, går en promenad. För att sedan knuffas tillbaka till ruta ett igen.
Är det såhär det blir när allting faller? 

 

När ilskan håller på att ta över vinner nästan den där sidan som säger att du ska skriva. Fråga om det är så svårt att höra av sig. Fråga om det finns något att hoppas på ens. Fråga om det är du som är orsaken till tystnaden. Bara att få lite svar, men akta dig, för om  du skriver raseras fasaden om att du är laid back och chill och inte alls så uppslukad av honom. Fläk inte ut dig. Bete dig inte som ett psycho. Då är det tack och hej igen. 

 

I hemlighet, utan att han någonsin får veta, ligger du ofrivilligt och målar upp bilder i huvudet. För han verkar ju vara en av de bra, det kan säkert bli något den här gången. Bilder på er utomlands, bilder på er på en romantisk restaurang, bilder på när han håller om dig och låter alla veta att du är hans. Bilder på hur han nyvaken drar dig intill sig och du känner hans värme mot dig. När du någonstans somnar med de där bilderna i huvudet, och hoppet om att du fått ett sms från honom på morgonen, men vaknar istället med besvikelse som trycket mot bröstet och symboliserar att det är nog nu. Det räcker nu. 

Du tar bort allt som har med honom att göra. Slutar följa honom på sociala medier. Raderar minnet av honom, övertalar dig själv att han är en douche. Inte värd dig. Sanning. Upprepar det som ett mantra och bestämmer dig för att det blir bäst såhär. Ingen är värd dig. Ingen är ens i närheten där. Så du bygger upp en borg, en stark fasad  som ingen får ta sig igenom. För hur kan någon vara värd dig om de inte ens anstränger sig för att få vara med dig? De är inte värda dig någon av de. Inte förrän detta motbevisas. 

 

Du har din borg, din fasad, och du dansar vidare fastän hjärtat brister. Du överlever. 

En dag gör det mindre ont, för du har slutat bry dig. Bästa känslan - att vara fri. 

 

För det handlar inte om att jag tappade tron eller hoppet på kärleken. 

Det råkar bara vara så att jag gav upp den. 

 

(Du stålsätter dig. Varje gång någon bryter ner dig, ställer du dig upp igen och blir lite starkare än gången innan. Men nu, nu var det för sista gången. Du blir realistisk.
Du inser att kärlek finns inte. Kärlek finns inte och då är ditt hjärta tryggt. 

Kärlek finns inte i någon annan form än vänskap. 

Och det är den enda, och den finaste formen av kärlek). 

 

För bara dårar rusar in i det de kallar kärlek. 

Och du är ingen dåre. 

 

Och sådan kärlek är bara ett sätt att dö på. 

Och kärlek har svikit mig alltför många gånger. 

Och du har lämnat mig på den jävligaste av platser.

 

(Men ibland är en lögn det finaste man har). 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0