oncontextmenu="return false"

"Vad är du så rädd för Fanny?"

När jag har blivit krossad gång på gång så har jag legat där på backen oförmögen att ta mig upp. Jag har legat där och sett färgerna blekna och mörkret falla över mig och omkring mig, tills jag ligger där helt omgiven av svarta skuggor. Vart är ljuset? Vart är färgerna? Vart är jag? 

 

När jag har blivit krossad gång på gång så har mitt hjärta blivit krossat. Mitt hjärta har blivit blottat och mina känslor har blivit trampade på. Mitt hjärta har tappat takten, tappat slagen. Mitt hjärta har efter varje gång fått en allt högre och starkare mur omkring sig. Mitt hjärta är i en borg. Mitt hjärta är skyddat av tusentals celler som agerar vakter. Mitt hjärta är i tryggt förvar, långt bort ifrån känslor, långt bort ifrån risker att blottas och krossas igen. 

 

När du hittade mig låg jag på botten, färglös, utan puls. Uppgiven. Uppriven. Redo att ge upp. 

När jag var som trasigast, varför ville du ha mig då? 

Du slängde blickar åt mitt håll. Du kastade nyanser omkring mig. Du tog mina händer och fyllde mig med energi. Du tog mina händer och drog mig upp från avgrunden. Ångest. Ängslan. Rädsla. Hopplöshet. Otålighet. Besvikelse. Ilska. Det är dags att lämna de känslorna bakom sig. Det är dags för något vackert att förvandlas till något annat som också är vackert. 

 

Du kämpade. Du slet varje dag för att ta dig igenom min mur. Du krigade mot de tusentals vakterna. Du tog dig längre och längre in i mitt hjärta. Du lämnade spår efter dig. Du lämnade kärlek efter dig. Värme, ljus, hoppfullhet. Du omslöt mig och du skyddade mig.

 

Och du räddade mig. 

 
 /Ren fiktion.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0