oncontextmenu="return false"

Jag vill ha en egen måne. Där jag kan glömma att jag lämnat dig

Du har lämnat spår på min kropp. Ett avtryck på mina läppar. Ett avtryck på min näthinna. En känsla av dina fingertoppar som stryker över min arm. En känsla av din hand som stryker min kind. Ett minne av din blick som genomborrar min själ. Ett ilande genom min kropp när du tog min hand i din. När dina läppar mötte mina. När du viskade ord till mig. 

 

Du har lämnat spår på min kropp som inte ska vara där. Som inte får vara där. Du har lämnat spår på min kropp som tvingade mig att känna. Tvingade mig att känna allt som jag stängt av under så många år under all tid. Tvingade mig att känna känslor som jag blockerat. 

 

Du fick mig att fly. När du kysste mig, när du höll mina händer i dina, när du genomborrade mig, när du sa ”titta på mig”. När jag tittade på dig välde allt upp. Allt jag inte ska känna, alla känslor jag inte ska ha, allt for upp till ytan. Så jag tittade bort. 

 

Jag tittade bort, och jag bestämde mig. Det här kan inte ske. Det här får inte ske. Så jag stängde av. Igen. Stängde på dörren som du just gläntat på. Låste den. Gick därifrån. 

 

Jag lämnade dig. Jag lämnade dig med ett tryck över bröstet. Med något främmande i mig. Med dina avtryck på mig så lämnade jag dig, och allt jag kunde höra inombords var ett ord. Nej. Så jag begravde allt igen. Allt som kom upp till ytan grävde jag ner. Skopade över sand. Slängde iväg spaden. Det där ska inte komma upp igen. 

 

Allt som jag begravde för längesen begravdes av en anledning och det ska förbli begravt. Allt som jag stängde av för så längesen ska fortsätta vara av. Dörren jag låste ska förbli låst. Så att jag kan fortsätta leva mitt liv. 

 

Du lämnade avtryck på mig som fick mig att lämna dig. 

Jag kommer inte tillbaka. 

Jag åker till min måne. Där jag kan glömma att jag lämnat dig. 

 
/Fiktion. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0