oncontextmenu="return false"

-

Försöker verkligen att inte bry mig om siffrorna på vågen. Försöker verkligen att inte tänka att varje gång jag tränar handlar det om att gå ner i vikt. Försöker verkligen att inte tänka onda tankar om min kropp när jag tittar i spegeln. Försöker verkligen att inte tänka när jag bara äter en kaka. Försöker så fruktansvärt mycket att kämpa emot alla onda röster i huvudet och alla hjärnspöken. Kämpa emot för mitt liv.
Försöker att tänka att vikten spelar ingen roll. Skönhet sitter på insidan. Försöker upprepa att jag inte är tjock. Att jag inte behöver gå ner i vikt, för vem bryr sig?
Jag bryr mig.
Försöker att inte bry mig.


Se mig, likea mig


När vi var på festivalen gick vi på ett seminarie som hette "se mig, likea mig!"
Bekräftelse. Vi vill vara säkra på att vi blir sedda, hörda och älskade. Bekräftelse på att vi duger, ser tillräckligt bra ut och är bra nog. På seminariet togs det upp olika saker.

Sociala medier - hur vi använder de för att få bekräftelse. Instagram, vi visar den perfekta delen av våra liv och förväntansfullt väntar på hur många likes bilden ska få. För får man många likes får man bekräftelse. T.ex att man är snygg. Får man en like tar man gärna bort bilden. För då är man tydligen inte snygg och självkänslan får en smäll.
Och reklamer, det påverkar också självkänsla. Man ser långa, smala och snygga, nästintill perfekta modeller. Ideal, är det så man ska se ut? Ska man vara helt perfekt? Ha perfekt hår, hy, kropp och leende? Allt påverkar en.

Det togs även upp om pauser i livet. Främst angående mobiler, att man hela tiden är som fastklistrade bara för att man kan göra nästan allt från sin iPhone. Man använder internet så pass mycket att vi knappt får några pauser längre. Man går på toa och får en chans att checka Facebook bara för att man kan, när det egentligen borde vara några minuters paus från internet. Man kan sitta och scrolla igenom instagram och Twitter så fort man inte har någonting att göra, när man egentligen kan göra så mycket annat. Utan internet eller telefonen.

Masker, det är så lätt att bli någon annan över internet, som om man tar på sig en mask och visar en helt annan person än den man är. Kanske i sökandet efter bekräftelse. Och gränser, man vet inte alltid var man har sina gränser. Hur långt man kan gå.

Det finns så många sätt vi söker bekräftelse på för vi tror att vi inte duger. Inte blir sedda eller hörda. Det är så lätt att just i den stunden när man inte känner sig älskad, att skriva till den killen/tjejen man egentligen inte ska prata med. Men man skriver ändå för att man desperat behöver känna sig bekräftad. Kanske få de där komplimangerna man inte får höra när man behöver höra de, eller bara få prata med någon. För man mår bra i den stunden man skriver med personen, men efteråt då? I längden? Impulser impulser.
Det är då man måste ta fram den där självkänslan, den bra självkänslan. Säga till sig själv att man är bra, man är fin och man duger. Eller höra av sig till en bästa vän och säga ärligt att man känner sig ensam. Bara några få fina ord från en sann vän gör att man får den bekräftelsen man behöver, som stärker en själv - långsiktigt och inte bara för stunden.

"Vi ser dig, vi hör dig, vi älskar dig."


-


Som en dröm

Jag vill ha 1940. Karnevaler, gamla klänningar, gamla bilar, gamla svartvita filmer. Inga mobiltelefoner. Jag vill ha den gamla goda tiden.
 

Nyare inlägg
RSS 2.0