oncontextmenu="return false"

- och livet tar och livet ger

Har du varit med om att du stått och väntat på bussen? Och en romsk kvinna kommer fram med en tidning som kostar 100kr och som visar hur små romska barn sitter på gatan med en hjälpsökande blick? Och hur hon gång på gång säger please, help, God bless familia. Hur hon vädjar om att få lite pengar för att små barn ska fortsätta få leva? Och känslan du får när du vet att du inte har 100kr men ändå så gärna vill hjälpa? Och när hon till slut frågar hur mycket pengar du har och du tar fram plånboken och lyckas skramla ut fem enkronor. Och leendet du får tillbaka för de där fem kronorna. Och hur hon tar din hand, och pussar den, och säger God bless you. 
 
Det leendet, den pussen på handen och den meningen väcker en så stark brinnande eld inom en kan jag säga. En eld i form av längtan hur mycket man vill hjälpa människor. Inte hur man ska bränna ner tomma lokaler som är avsedda för asylboende. Inte hur man ska med hjälp av alla nättroll triggas av att gå in på en skola med ett svärd och döda två människor som inte har "det svenska" utseendet. Inte hur man ska se färgade människor som mindre värda. För ingen av er har varit i den situation som dom befunnit sig i. Ingen av er har flytt från krig, eller tvingats sova ute, eller behövt be folk om pengar för att få lite mat. 
Det är inte rimligt. Det här ska inte vara vår värld. När kan man skilja på människa och människa? Aldrig. Man kan aldrig nånsin hävda att en med svensk etnicitet har mer värde än en med syriansk etnicitet, eller en med romsk etnicitet. Det går inte. Varje människa har lika värde oavsett deras kultur, deras etnicitet, deras bakgrund. 
 
Så jag vet inte. Jag vet inte mycket, men jag vet att kampen om ett bättre Sverige, en bättre värld utan rasistiska gärningar och åsikter, den kampen kommer aldrig sluta för oss som inte skiljer på människa och människa. 
Så, några ynka enkronor hjälper inte bara en utsatt, det hjälper även en själv att få perspektiv. Perspektiv på att något måste förändras. Perspektiv på att en liten gärning är så betydelsefull för den som behöver hjälp. För det där leendet, den där pussen på handen och den där meningen, det är inte något annat än ren, genuin tacksamhet. Du kan ge dom lite, men jag lovar, att dom ger dig så mycket mer. 
Så jag vet inte, tänk bara. 
Har för haft en dag som gått i ett från klockan åtta med föreläsningar. Vid fyra hade jag möte med min psykolog och jag kom hem med bussen för en halvtimme sedan. Med huvudvärk och hemsk trötthet ska jag bege mig till Ramstorp nu för att äta middag med de bästa. 



det här hände för ett år och nio månader sedan

Men sedan precis när Matt Corby sjöng ”you’ll be my resolution” så såg jag honom komma där och hjärtat slog nog tusen slag på en sekund. Så jag reste mig upp och gick mot honom och jag tänkte att det är nästan ofattbart att han varit borta två månader och att jag fortfarande känner så mycket för honom. Möts av en öppen famn och jag tror han viskade att han saknat mig och sen kysste vi varandra och så kom den där värmen. Och där var den nervositeten borta, utbytt. Utbytt mot det där pirret som kommer varje gång jag kysser honom. Och ja, jag vet inte.
 

Δ

- Vad är du rädd för? 
 
"Vad finns det att inte vara rädd för? 
Skulle jag låta någon få komma in i mitt liv skulle jag bli mer sårbar än någonsin".
(Skulle jag låta någon riva ner muren som jag byggt upp, och som äntligen är stabil, 
då skulle jag ju inte överleva). 
 

17 november 2013

Det är ett år sedan han dog idag. 
Bara några timmar kvar, och sen exakt ett år. 
 
Ett år sedan jag satt i sängen och skrattade men plötsligt hörde ett hjärtskärande skrik. Ett år sedan jag stod i hallen och tittade ut i nyckelhålet. Ett år sedan jag fick se en människa dö. Ett år och jag kan fortfarande minnas allt och känna allt igen. 
 
Jag undrar hur han har det. Jag hoppas att han har det bra.
 
Jag kände honom inte ens men ändå känner jag mig så involverad. Jag vet inte. Tycker bara det är synd att han var tvungen att dö. Synd att jag fick se det. 
Jag undrar så himla mycket om det är konstigt att det här fortfarande kommer upp i mina tankar. De andra tänker inte på det längre.. Varför tänker jag fortfarande på det då? 
 
Jag kände honom inte ens men ändå finns han kvar. 


är det nu jag lär mig sluta andas istället för att lära mig sluta gräva i mitt hjärta för att hitta det som gör mest ont, det jag kan är att gömma mig i tårar och jag hatar det — är det nu jag lär mig sluta andas? de letar efter mina leenden de står på mina fötter när jag försöker gå ifrån och vidare jag vill inte minnas dig säger jag vill inte tänker inte! jag valde aldrig att älska dig, valde aldrig, och därför vet jag inte heller hur man väljer att sluta
 
 
 
 

Om självkänsla, viktigaste relationen, meningen med livet och bekräftelse


Har börjat läsa Mia Törnbloms bok "Mera självkänsla!" - woho egoboost på den! Har skrivit en sammanfattning av de första kapitlena just eftersom det stod så bra saker (heja Mia). 

 

Självkänsla är A och O

 

Fördelarna med god självkänsla

När man har en god och balanserad självkänsla så vet man vem man är. Man kan se på sig själv med accepterande ögon och vågar stå upp för sig själv - om man faller klarar man av att resa sig upp igen. Med bra självkänsla klarar man av att ta sig igenom motgångar och kriser i livet, desto bättre självkänsla man har, desto lättare är det att stå emot känslor som skuld, skam och avund som man lätt kan känna i olika situationer. 

 En människa med god självkänsla är också mån om sina vänner och är själv en bra vän, till skillnad från personer som är narcissistiska - självupptagen och fixerad vid sig själv. 

 

Med god självkänsla kan man slippa jämföra sig med andra, som man ofta kan göra. Det är viktigt att bara se på en själv och ens eget värde, inte tänka att andra är bättre eller att man själv är bättre än andra. 

 

Vinster av en god och balanserad självkänsla:

- Man vet sitt eget värde

- Man tycker om sig själv och känner sig värdefull oavsett människor i omgivningen

- "För att andra ska kunna älska oss måste vi börja med att älska oss själva" = SANT

- Man vågar prova mera saker eftersom man inte är rädd för att misslyckas

- Man vågar vara sann mot sig själv 

 

Den viktigaste relationen vi har är den vi har till oss själva

Normalt sett när man får uppgiften att skriva ner personer som är viktigast i ens liv brukar folk skriva namnen på familjemedlemmar och vänner, klart att de relationerna är viktiga! Men det är sällan man skriver upp sitt eget namn, för vi värdesätter relationerna till andra mer än relationen till oss själva när det borde vara tvärtom - den viktigaste relationen i ens liv är den man har till sig själv. Får man den relationen att fungera så kommer de relationer man har till andra att bli både enklare och bättre. 

 

När närstående eller vänner haft en jobbig dag eller går runt med problem, stöttar man självklart dem eftersom man älskar dem. När det gäller sig själv däremot har man ofta för höga krav och man anklagar därför sig själv om man skulle misslyckas med något. Istället för att slå på sig själv ska man istället behandla sig själv med lika mycket kärlek och respekt som man behandlar närstående med. 

 

Meningen med livet

Ofta går många omkring och funderar på vad meningen med livet är, vad ska man göra med sitt liv? Hur hittar man kärleken? Vad ska man bli i livet? 

 

Ta reda på vad du vill fylla ditt liv med

För att ens liv ska kunna bli meningsfullt behöver man sätta sig ner och fundera över vad man vill. ”Vad vill jag att mitt liv ska gå ut på?”. Det gäller att släppa fokus på vad andra tycker och tänker för att kunna få den tillvaron man trivs med. Frågor som kan hjälpa en:

 

- Vad vill jag att meningen med mitt liv ska vara?

- Finns det något eller någon jag behöver välja bort?

(- Finns det någon jag vill involvera i mitt beslut?)

 

Lär dig bekräfta dig själv

När självkänslan blir låg är det lätt att gå omkring och tänka på vad andra tycker om en själv och hur man ser ut i andras ögon. Detta kallas sjävcentrering och kan se ut på olika sätt; vissa pratar och tar plats hela tiden, andra tänker på hur de själva uppfattas och säger istället ingenting. Andra vågar inte ens söka bekräftelse eftersom de känner sig så obetydliga. Men att få komplimanger och bekräftelse är självklart viktigt, enormt viktigt. Man vill ha det men ändå har man svårt att ta emot det. Oftast viftar man bara bort det.

Men att få en komplimang är som att få en present. Och när man får presenter blir man glad och säger tack. 

 

Ett starkt inre klarar av yttre skavanker

Det finns otroligt många som är självkritiska när det kommer till ens utseende. Samhällets ideal påverkar men även att man jämför sig med andra och att det dyker upp negativa röster i ens huvud. Det är inte ovanligt att dessa ideal och tankar man har leder till bantning, ätstörningar eller värre sjukdomar, som det gjorde i mitt fall (alltså jag, Fanny, inte Mia). Det är då man behöver en stark och stadig självkänsla, att kunna acceptera sig själv och hur man ser ut - och då kan man slå bort dessa negativa röster. 

Tips: ställ dig naken framför spegeln, stå tyst och lyssna till dina tankar. Kommer en dömande tanke: låt den passera. Kommer en positiv tanke: låt den stanna kvar. 

 

Att skriva ner saker man tycker om med sin kropp och sitt utseende hjälper en, att stå framför spegeln och säga till sig själv ”jag är vacker” hjälper en. När man har sin goda självkänsla övervinner man de man sett som negativt. 

 

Och jag vill inte att det blir som förut

Och mitt i allt hamnade jag i en svacka och jag kommer inte ur. Tankar far hit och dit och de försvinner inte och hur kommer det bli nu, kommer det bli som förut? För det vill jag inte 

du bara låtsas som det regnar

När jag är så förkyld och huvudet bara värker och ögonen ser trötta ut och jag fryser så fort jag rör på mig, då kan jag inte göra annat än att känna mig ängslig. Jag känner mig liten och ledsen, fast att jag inte har något att vara ledsen över. Jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna upp tiden. För samtidigt som jag vill springa hem från skolan känner jag samtidigt pressen över att jag måste vara med på lektionerna och inte missa något. 
 
Och jag önskar mig en bästa vän i detta läge. Inte en tjej, för de har jag redan så många av och de är bäst i världen och allting. Men jag önskar mig en kille, som är min bästa vän. Som man kan kramas med och prata med och ringa och smsa UTAN ATT DET SKA VARA EN SÅDAN BIG DEAL. Vill ha en trygg stor mysig famn som jag kan krypa upp i och snyfta lite i. Och det ska inte vara något annat än ren jävla fin vänskap.

När september tar slut

Och det slog mig att imorgon är september slut på riktigt och vi kommer allt närmare 2014. För september har gått otroligt fort och aldrig har jag känt att en månad har gått såhär fort förut.
 
i september 2013 har jag:
 
sett Hamlet på teater. Jag har fått mitt första riktiga jobb. Jag har fyllt sjutton år och varit så himla glad och lycklig och firat det med världens bästa vänner på olika sätt. Jag har börjat brevväxla och jag har sett hur fin världen blir med färgade löv. Jag har insett hur mysigt det är att gå omkring med halsduk och vantar i kylig höstluft. Jag har varit med och spelat in en film i skolan och haft riktigt roligt med det. Jag har kunnat gå barbent fram tills bara ett par veckor sedan.
Jag har skrivit, skrivit tankar och känslor och små noveller och jag har känt mig kreativ i skrivandet. Jag har fått beröm för att jag är mer framåt på svenskan och blivit så himla peppad över det. Jag har upptäckt grymt bra musik och tagit vara på alla små fina ögonblick. Jag har längtat efter att få upptäcka nya ställen och städer och jag längtar fortfarande. Jag har övningskört och jag har haft otroligt mysiga kvällar med cellgruppen och med mina vänner överhuvudtaget. Och jag hoppas att Oktober blir lika fin.
 
 
 
 
 

Men det är sommarnatt och det blir nog aldrig vinter igen

- Hur kommer jag över den här helvetesunderbara människan?

En del har jättesvårt att bli kär. Verkligen.
Men när man väl blir det går det inte att andas. Man kan inte tänka på något annat. Man skriver en miljon dagbokssidor och står i badrum och intalar sig själv i spegeln att satansjävlaskit kom bara över honom, eller henne. 

Och det är så svårt att vara olyckligt kär!

Svaret:
Man kommer inte komma över någon när man vill det som mest.
Det går inte.

Men det bästa är:
Till slut går det. 
Det händer helt plötsligt. Det kan vara en onsdag till en torsdag. Man möter hen i skolan och hen ler mot dig och din mage vrider sig inte i bitar

Ja. Det låter så himla konstigt att det kan gå över.
Men kanske är det så att kroppen orkar inte. 
Att vara olyckligt kär är en miljon gånger intensivare än att vara lyckligt kär. 
För du måste varenda minut anstränga dig för att få en av hens blickar. Och när ni står på den där festen fokuserar du hela dig själv på att titta efter vilka hen pratar med, om någon tjej eller kille håller sin arm någon sekund för länge vid hens axel.

Så det måste nog vara så. 
Kroppen står inte ut av den saknad som den där satans olyckliga kärleken ger.

Så lyssna på alla sorgliga sånger du vet, det är okej. Och det gör inget att du skriver skakiga bokstäver i skrivblocket när hen sitter bredvid. Och det är meningen att ditt hjärta går sönder när han eller hon kysser någon annan. 
Det blir så när man är olyckligt förälskad. 
Det finns inget att göra åt.

Men det går över.
Till slut.


En dag kommer jag sluta upp i dina armar

 

Jag kanske var paranoid.. eller så förstod jag bara inte varför han inte kunde sluta titta på mig. eller jag på honom.

 

Första gången han log mot mig, efter alla blickar han gett mig som varenda gång har sagt ” jag måste hata dig, men det finns något intressant med dig” , var som en total explosion i min aning hjärtformade värld.

 

Redan då insåg jag att en dag, en dag kommer jag sluta upp i dina armar.

 

I andras ögon

Idag låg jag som sagt och lyssnade på sommarpratare, mestadels Karlavagnen, och ett program handlade om hur man blir sedd i andras ögon. Och det lästes upp meddelande från Facebook och från deras mail och det ringde in folk och berättade saker och ting, och det fanns en väldans massa som jag snappade upp när jag låg där. En del bra grejer, tänkte jag. Så jag tänkte bara skriva ner det lite, inte i en flytande text för jag vet inte hur det skulle formuleras på bästa sätt, utan det blir i lite punktform.
 
Δ Att vi dömer varandra så mycket så vi glömmer att ta hand om varandra. Människor har förutfattade meningar om en, man döms utifrån klädstil, musiksmak, sådant man tycker om och ibland sådana man umgås med. Det var en kille som ringde in och blivit utpekad som en inbrottstjuv bara för att han gick ut i träningskläder och mössa, då han ville dölja sitt utseende eftersom han inte tyckte om det.
 
Δ Man har rätt att ha åsikter utan att behöva ändra på de bara för att andra inte håller med.
 
Δ En 20-årig kille ringde in och sa något i stil med att man formas som en produkt av omgivningen. Man har svårt att veta vad som är rätt och fel. Ungefär: har jag blivit lärd (av omgivningen) att det ska vara såhär, eller är det såhär jag tycker själv? 
Känner man så är det lätt att man blir försiktig, man observerar mer än man deltar och man får svårt för att ta ställning.
 
Δ "Med ålder och erfarenheter kommer självtilliten". Det här med självkänsla och självförtroende. Det är en utveckling som kan pågå flera år eller större delen av livet. Att lära sig acceptera sig själv och vara nöjd med tillvaron. 
 
Δ En äldre dam som ringde in berättade om en händelse hon var med om på 30-talet. Deras rektor fyllde år och de ville ge en present och samlade in pengar. Och de skulle sjunga i kör, då de elever med betygen A/B fick stå längst fram. Den här damen fick nyputsade stövlar av sin mamma för att vara fin till uppträdandet, när fröken kommer fram och säger till henne - som då var elva år - "har du inget bättre att ha på dig?". Följande som sker är att hon blir hemskickad och får inte vara med i uppträdandet eller ge presenten. 
Denna händelse har kommit att påverka den här kvinnan hela livet och dykt upp igen i olika situationer, som ett oläkande sår. Hon har känt att hon måste se bra ut och att det inte ska finnas något att klaga på, hon måste vara oklanderlig. Så tror jag många kan känna, att de måste vara oklanderliga och nöja andra människor, när det i själva verket bara är en själv som ska vara nöjd. 
 
Δ En tjej som skrev in till programmet: det är synd om de som retar, inte den som blir retad. 
 
Δ "Om någon inte gillar mig är det deras problem".
 
Δ "I min blinde sambos ögon duger alla".
 
Δ Hur man är kan ofta bestämmas genom rykten - återigen förutfattade meningar.
 
Δ Bara döda fiskar följer strömmen. Våga sticka ut, våga att inte bry dig om andra. 
 

Känslor: 
 
glad lycklig positiv optimistisk hoppfull lättad lugn exalterad upprymd accepterad genuin harmoni inspirerad trygg EUFORISK. 
 
Okej ja, helt från ingenstans känner jag bara hur enormt lycklig jag är. Nu. Utan att något speciellt har hänt så är jag så sprudlande glad att jag inte vet VAR JAG SKA TA VÄGEN. Vill bara ut och flänga runt och springa skrika skratta hoppa dansa. Och det är så skönt att veta att detta betyder att jag är tillfredsställd. Jag är nöjd med tillvaron, med mig själv. Annars skulle jag inte sitta här och nästan sprängas av lycka. 
 
 
Och det är så konstigt och LÄSKIGT för samtidigt är jag så rädd att allt ska ta slut och det ska vända upp och ner.
 
 
 
 
 
Men ja, försöker liksom att tänka på allt det fina. 
 

och dansa fram genom kullerstensgator

Idag fick jag en skön sovmorgon och jag känner mig så utvilad. Åt en väldans god frukost framför Madicken, det var så mysigt. 
 
Och det slog mig att så fort jag har skaffat körkort, och våren har kommit så ska jag åka på en roadtrip genom Sverige. Besöka de städer jag så länge velat besöka, såsom Söderköping, Vimmerby, åka genom Småland, Göteborg och Lund. Och jag ska ha med mig kameran och kanske en fin vän och gå i små gränder med kullersten. Och jag ska besöka ställena där Astrid Lindgren-filmerna spelades in. 
 
 
 

bra med hösten

- Att baka äppelpaj och äta med kopiösa mängder vaniljsås.
 
- Att ta långa promenader och följa de vita andetagen som sträcker sig upp mot himlen.
 
- Att bjuda över vänner och dricka mängder med te.
 
- Att värma varandra med kramar.
 
 
- Att titta på tv-serier under ett duntäcke. T.ex. Downton Abbey, Grey's Anatomy, Pretty little liars eller Vampire diaries.
 
- Att gå långa promenader och andas den friska luften samtidigt som man ser hur världen ändrar färg och sparka höstlöv framför fötterna.
 
- Att regn och mörker är bra skrivinspiration.
 
- Det blir roligt att välja kläder och kombinera olika höstfärger med varandra.
 
- Att läsa mycket mycket böcker.
 
- Att dekorera sitt rum med levande ljus och vad man förknippar med hösten.
 
- Att jag fyller år
 
- Köpa nagellack och läppstift i fina höstfärger, t.ex plommonfärgat eller mörkt röda nyanser.
 
- Att bada skumbad och känna lugnet sprida sig i kroppen.
 
- Att åka på weekends.
 
 
- Ligga inne under en filt med en kopp te och lyssna på favoritlåtarna.
 
 
- Ha sleepovers med vänner och äta mysig frukost dagen efter.
 
- Att hela världen blir som eld.
 
 


-

"Hur mår du annars, med kropp och.. så?".
Ja. Hur mår jag? Det går väl lite upp och ner, som ett berg. En berg-o-dalbana, toppar och dalar. Det går i perioder, stunder, minuter eller sekunder då tankar bara flashar förbi men jag lyckas trycka bort dem. 
Det går också som en raksträcka. Bara ett rakt sträck. Då jag känner varken eller. Varken jättemissnöjd eller nöjd. Varken väldigt tillfreds eller inte alls. 
 
Neutral. Som om jag är neutral på utsidan men JAG VET att innerst innerst inne är jag totalt missnöjd. Men jag kan låtsas som ingenting. Jag kan låtsas vara nöjd. Jag kan låtsas, jag kan spela. 
Men det finns människor som vet hur jag mår. Som vet att jag inte är tillfreds, även om de önskar att jag var det. Och även om jag LÄNGTAR SÅ JAG DÖR, tills jag kan vara det. Det finns dagar då jag får frågan, just eftersom de vet, hur jag mår och jag kan svara att det är en bra dag. Inga större negativa tankar idag. Och så finns det dagar då jag inte tänker på annat. Då röster i huvudet påminner mig gång på gång. 
 
"hur mår du?"
Tack Jonny för att du frågade det idag. 
 
 
Det är så fint när andra människor visar omtanke, helt upp och ner från ingenstans frågar hur det är. En fråga som kan göra att jag brister ut i totalgråt eller ler som en solstråle. Om det är en sådan dag. 
En fråga, "hur är det?" eller "är du okej?" kan göra så mycket. Helt plötsligt sitter man där i någons famn och låter Niagarafallen komma ur en och man berättar precis allting. Eller så mår man bra och blir bara glad av att man får frågan. För man behöver få frågan ibland, eller ofta.För det är så viktigt!
 
Det finns nästan inget annat jag älskar än när någon ställer den frågan. Visar att de bryr sig så mycket och bekräftar (det som jag egentligen såklart redan vet) att de är så underbara människor som bryr sig om mig. Som frågar mig. Som alltid finns där även om man försöker trycka bort de, stänga de ute. Som trots att man säger "jag mår bra" med ett halvt leende, så vet de att det inte är sanningen. De underbara människorna som inte ger upp hur mycket man än vill vara själv, vill stänga in sig i ett rum och stänga av allting. Stänga ute världen. 
För de människorna lyckas alltid komma in ändå. Lyckas alltid träffa rätt punkter.
 
Det finns dagar då allt känns lättare. Allt känns bra. Jag känner inget negativt, eller lyckas åtminstone stänga ute de känslorna. Och så finns det dagar som är rena skitdagar. Men hela tiden finns de där människorna. Som kan göra allt ännu lättare, eller lite lättare. 

att du kunde få ett fruset hjärta att börja slå

Sitter på en kommunikationslektion och skriver om självbild, lyssnar på musik men tankarna drar mest iväg till sommardagarna vi levde festivallivet. 
För det var så härligt att vara uppe hela nätterna och stå i ett publikhav, känna mänsklig värme och hoppa till musiken och känna kroppen vibrera. Bara släppa loss och dansa och hoppa och vara som man vill. 
 Och uppleva soliga dagar med bästa vännerna, någon annanstans än samma gamla Finspång. 
 
 Och framför allt den dagen vi tog en roadtrip till kalkbrottet och badade i turkost vatten. Flyta runt med solen som värmer en och låta tankarna snurra. Och allt var så fantastiskt att jag inte vet var jag ska ta vägen nu när de sista sensommardagarna bara går och går och hösten kommer närmare. 
 
Men ikväll ska jag först träffa Nadja och sen ska vi på tjejgrupp och träffa de andra underbaraste i mitt liv. En mysig kväll som jag ser fram emot. 

om att inte ta någon skit

Gick ensam hem inatt, klockan halv ett från Nadjas hus. Skiljdes åt från Julia vid pressbyrån och där, efter det kom ju rädslan smygande. Eller så kom den som ett bombnedslag. Känslan av att vara förföljd, att någon lurar där bakom ett träd i mörkret. Ständigt titta bakåt och runtom.
(För jag är ju en sådan person som egentligen är rädd för att gå ensam hem på natten när det är kolsvart. Men jag föredrar att gå hellre än att cykla. Så jag går.)
 
Så när jag gick där med snabba steg och hade örnblick, redo att börja springa ifall att någonting skulle hända så gick jag ju samtidigt och tänkte. Och då slog det mig bara att "varför ska jag vara rädd?".
 
Vad har jag att vara rädd för? Visst, mörkret kan vara skrämmande och att gå ensam vet man ju hur det brukar sluta i alla skräckfilmer och Beck-filmer. Så visst, man får ju för sig saker.
Men egentligen. Varför ska man behöva gå och vara rädd - när man är tjej? För jag antar att det mest är tjejer som känner såhär. Eftersom vi är "mer utsatta" som man brukar få höra.
 
Men man ska ju inte behöva titta bakom sig ständigt eller runtom. För att jag är en människa och jag har all rätt att leva bra, leva säkert och tryggt i min hemstad. Kunna gå ensam hem på natten utan att någonting ska hända, utan att ens vara rädd och tänka i de banorna.
För det finns ingen som har rätt att förstöra mitt liv, eller någon annans. Att vända upp och ner på min värld genom att överfalla mig. Jag har rätt. Rätt att göra vad jag vill, gå var jag vill när jag vill. Ensam i mörkret. På natten.
 
Menar liksom att, varför ska man ta det? Vara rädd för att ta skit.
Citerar Grynet: TA INGEN SKIT.
Varken psykiskt gällande kommentarer eller blickar, eller fysiskt.
För ingen annan människa har rätten att få en känna sig värdelös.
 
 
 
Så. Man ska inte behöva rädd bara för att man ska gå ensam hem i mörkret halv ett på natten. Trots hur många Beck-filmer man sett. Trots hur många historier och rykten man hört som är sanna. Men man har rätt att gå när som helst på dygnet för att ta sig hem säkert. Och ingen har någonsin rätten att vända upp och ner på ens värld, få en att känna missmod eller känna sig svag.
Och det här med sänkande kommentarer och blickar, man ska verkligen inte ta emot sådant. För det enda viktigaste i hela vida världen är ju att man själv är nöjd! Att man är nöjd med sig själv som person, nöjd med sin kropp, trygg i sig själv. Inte påverkas av elaka kommentarer, trots att de kan göra ont som satan (jag vet). Men är det någon som ger dumma kommentarer är det ju för att personen själv antagligen mår dåligt och behöver trycka ner någon annan. Men låt dig inte tryckas ner, för du är du och du är unik och du är perfekt på alla vis som går. Och huvudsaken är att du själv är nöjd. Ta ingen skit. Liksom.
 
Ingen annan människa har rätten att få dig känna dig värdelös.
 
 
 
 

när man inte kan sova

när jag inte kunde sova inatt så slog det mig bara, det här med betyg. Att folk betygsätter det vi gör, kanske något vi lagt ner all vår tid åt och ändå bara får ett E. Att det skapar så mycket prestationsångest så man inte vet var man ska ta vägen. För hur kul känns det att inte få det betyg man så länge strävat efter på den där uppsatsen som man suttit dag och natt med? Att man gjort sitt yttersta bästa men det räcker inte till, kanske inte ens till ett E. Menar bara att egentligen blir man ju betygsatt på det man gör och skriver, tänker och tycker. Vilket inte alls är så bra för självförtroendet tror jag. 
 Även fast man behöver betyg och poäng och allt möjligt för att komma in på gymnasie och högskola, visst. Men vad det kan göra med en som person är väl en annan sak. För jag vet att jag själv sitter timmar efter skolan och pluggar ihjäl mig till prov redan två veckor innan. Eller skriver och skriver så den där uppsatsen ska få ett A. Men om det inte räcker till, satan så det slinter fel då. Nästan så man vill gå och dö
 
Min poäng ialla fall, (om något av detta ens var vettigt) är att även om och när man lägger ner så mycket tid och energi på något man hoppas få bra betyg på men ändå inte når dit man vill, att man inte ska må dåligt över det. Inte må dåligt över det där E:et eller D:et. För det viktiga (bortsett från att man måste klara kursen osv.) är ju att man ska vara nöjd själv över det man gjort. Självklart är det tråkigt när läraren tydligen inte tycker som en själv, men känner man sig helt nöjd och färdig när man skickar in arbetet borde man känna sig lika stolt efteråt även om man inte nådde dit man trodde och ville. Ialla fall försöka vara lika stolt, för det är ju inte lätt. Det kan ju som sagt slinta helt fel och tär på självförtroendet, och kanske ibland självkänslan. 
 
Så. Var stolta över det ni gjort och kämpat så mycket för. Man blir betygsatt men låt det inte förstöra det man byggt upp. 
 
 
 
 
 
 

-

Försöker verkligen att inte bry mig om siffrorna på vågen. Försöker verkligen att inte tänka att varje gång jag tränar handlar det om att gå ner i vikt. Försöker verkligen att inte tänka onda tankar om min kropp när jag tittar i spegeln. Försöker verkligen att inte tänka när jag bara äter en kaka. Försöker så fruktansvärt mycket att kämpa emot alla onda röster i huvudet och alla hjärnspöken. Kämpa emot för mitt liv.
Försöker att tänka att vikten spelar ingen roll. Skönhet sitter på insidan. Försöker upprepa att jag inte är tjock. Att jag inte behöver gå ner i vikt, för vem bryr sig?
Jag bryr mig.
Försöker att inte bry mig.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0