oncontextmenu="return false"

15.23

Plötsligt var din puls inte där längre. Du andades inte mer. Det var tyst. Du hade slutat kämpa. Och du var i frid. 


23.32

Varje gång du går är jag rädd att du aldrig ska komma tillbaka


take me back to the night we met

Vi sa hejdå. För du skulle utomlands en vecka. Jag sa att jag bara skulle stanna en stund, men åkte hem flera timmar senare mitt i natten. Timmar efter att ha legat i din famn, efter att ha fått kyssa dig, efter att ha fått skratta med dig, efter att ha fått kolla på dig en sista gång. 
Jag sa att jag fick separationsångest. 
 
Du frågade om jag aldrig skulle kunna bli kär i dig. 
 
Nu har det gått sex dagar sedan vi sa hejdå. Och idag skrev jag att jag saknade dig lite. 
17.14 sa du att du saknade mig lite också. 
 
fiktion
 
Onsdag idag och jag har varit ledig, så skönt! Gick upp vid ca 11 och solade de timmar jag kunde. Efter lunch gick jag ut på en långpromenad och hoppade i sjön efteråt, väldigt uppfriskande. Har efter det legat och myst på altanen med bröderna Lejonhjärta och lite glass men nu ska jag strax ut och gå igen. 
 

Jag vill ha en egen måne. Där jag kan glömma att du lämnat mig

Du har lämnat avtryck på mina läppar. På min kropp. På min näthinna. 
Men denna gång vill jag inte att de ska försvinna. 

 

23.56

Om du ger upp så ger jag upp 


Om du slutar så slutar jag 


Om du försvinner så försvinner jag 


Om du dör så dör jag med dig


I will always be in a club with you in 1973

För du har för evigt fångat en bit av mig. 

Trots att det går år innan vi ses nästa gång så har du alltid en plats i mina tankar. En plats som är undangömd men som får ljus över sig emellanåt. Och när ljuset lyser över den platsen så kommer minnet av dig fram. Minnena över de gånger vi träffats, över de kvällar vi spenderat tillsammans och de nätter du har hållit om mig. 

 

Det går dagar och veckor från att vi pratar till att vi pratar igen. 

Det går år från att vi ses till att vi ses igen. Och all tid däremellan finns du där ändå. 

 

Men igår sågs vi igen för första gången på två år. Och när du öppnade dörren ville jag kasta mig i dina armar. Och när du kramade mig ville jag säga att jag saknat dig. 

Och när du såg in i mina ögon ville jag aldrig se bort. 

Och när du kysste mig ville jag aldrig lämna dig igen. 

 

(Men det är allt vi får. Ögonblick att fylla på med som hamnar på platsen i mina tankar.

Platsen som du alltid kommer att ha. För du har mitt hjärta i din hand). 

 

Tills vi ses igen.

 
fiktion
 

Det enda sättet att få behålla något i all oändlighet är att förlora det

Jag vill åka till sjön och stanna där. Och jag vill gå längre och längre ut i vattnet tills jag inte längre står på botten. Och jag vill dyka ner med huvudet under ytan och hålla andan. Och jag vill släppa ut luften. Så att jag sjunker. Och stanna där. 


Jag vill ha en egen måne. Där jag kan glömma att jag lämnat dig

Du har lämnat spår på min kropp. Ett avtryck på mina läppar. Ett avtryck på min näthinna. En känsla av dina fingertoppar som stryker över min arm. En känsla av din hand som stryker min kind. Ett minne av din blick som genomborrar min själ. Ett ilande genom min kropp när du tog min hand i din. När dina läppar mötte mina. När du viskade ord till mig. 

 

Du har lämnat spår på min kropp som inte ska vara där. Som inte får vara där. Du har lämnat spår på min kropp som tvingade mig att känna. Tvingade mig att känna allt som jag stängt av under så många år under all tid. Tvingade mig att känna känslor som jag blockerat. 

 

Du fick mig att fly. När du kysste mig, när du höll mina händer i dina, när du genomborrade mig, när du sa ”titta på mig”. När jag tittade på dig välde allt upp. Allt jag inte ska känna, alla känslor jag inte ska ha, allt for upp till ytan. Så jag tittade bort. 

 

Jag tittade bort, och jag bestämde mig. Det här kan inte ske. Det här får inte ske. Så jag stängde av. Igen. Stängde på dörren som du just gläntat på. Låste den. Gick därifrån. 

 

Jag lämnade dig. Jag lämnade dig med ett tryck över bröstet. Med något främmande i mig. Med dina avtryck på mig så lämnade jag dig, och allt jag kunde höra inombords var ett ord. Nej. Så jag begravde allt igen. Allt som kom upp till ytan grävde jag ner. Skopade över sand. Slängde iväg spaden. Det där ska inte komma upp igen. 

 

Allt som jag begravde för längesen begravdes av en anledning och det ska förbli begravt. Allt som jag stängde av för så längesen ska fortsätta vara av. Dörren jag låste ska förbli låst. Så att jag kan fortsätta leva mitt liv. 

 

Du lämnade avtryck på mig som fick mig att lämna dig. 

Jag kommer inte tillbaka. 

Jag åker till min måne. Där jag kan glömma att jag lämnat dig. 

 
/Fiktion. 
 
 
 

"Vad är du så rädd för Fanny?"

När jag har blivit krossad gång på gång så har jag legat där på backen oförmögen att ta mig upp. Jag har legat där och sett färgerna blekna och mörkret falla över mig och omkring mig, tills jag ligger där helt omgiven av svarta skuggor. Vart är ljuset? Vart är färgerna? Vart är jag? 

 

När jag har blivit krossad gång på gång så har mitt hjärta blivit krossat. Mitt hjärta har blivit blottat och mina känslor har blivit trampade på. Mitt hjärta har tappat takten, tappat slagen. Mitt hjärta har efter varje gång fått en allt högre och starkare mur omkring sig. Mitt hjärta är i en borg. Mitt hjärta är skyddat av tusentals celler som agerar vakter. Mitt hjärta är i tryggt förvar, långt bort ifrån känslor, långt bort ifrån risker att blottas och krossas igen. 

 

När du hittade mig låg jag på botten, färglös, utan puls. Uppgiven. Uppriven. Redo att ge upp. 

När jag var som trasigast, varför ville du ha mig då? 

Du slängde blickar åt mitt håll. Du kastade nyanser omkring mig. Du tog mina händer och fyllde mig med energi. Du tog mina händer och drog mig upp från avgrunden. Ångest. Ängslan. Rädsla. Hopplöshet. Otålighet. Besvikelse. Ilska. Det är dags att lämna de känslorna bakom sig. Det är dags för något vackert att förvandlas till något annat som också är vackert. 

 

Du kämpade. Du slet varje dag för att ta dig igenom min mur. Du krigade mot de tusentals vakterna. Du tog dig längre och längre in i mitt hjärta. Du lämnade spår efter dig. Du lämnade kärlek efter dig. Värme, ljus, hoppfullhet. Du omslöt mig och du skyddade mig.

 

Och du räddade mig. 

 
 /Ren fiktion.

Kan jag inte bara stanna här för alltid?

...Här i sängen med dig. I vår egen värld där ingenting annat spelar någon roll. Där ingenting annat når oss. Där det bara är vi. Här där tiden har stannat. Och det bara är våra händer, våra kroppar som är nära och möts. Här där jag kan ligga med huvudet på ditt bröst och höra ditt hjärta slå. Känna mitt eget hjärta slå. Allting i synk. Kan jag inte stanna här? Titta på stjärnorna. 

 
 
Dagpass på praktiken idag, dock har det varit ganska långtråkigt men det får man la ta. Kunde sluta lite tidigare ialla fall så kom hem och varvade ner och sen träffade jag bästis en sväng. Det var mysigt och kult eftersom det var längesen. Nu sitter jag bänkad framför Bonde söker fru hehe. Kör sista dagpasset imorn innan jag får en dag ledigt innan helgjobb. Ser icke fram emot helgen, men efter det är det inte mycket kvar. 
 
 
 

Ge det allt du har tills de slänger blommor på din grav

Lyssna på mig nu. 

 

Det kommer inte vara lätt. Det kommer inte vara en dans på rosor, väldigt sällan kommer det vara det faktiskt. Du kommer vilja lägga av, lägga ner. Du kommer vilja dra täcket över huvudet på morgonen och du kommer vilja lägga dig på backen och gråta vid varje motgång. 

Men lyssna på mig nu: Du är inte den som ger upp. 

 

Det kommer toppar. Det kommer tider, stunder, då du skrattar och är lycklig. Stunder då det känns som du är på världens högsta punkt. Stunder då allting känns bra, allting känns lätt. Det flyter med, inga problem här inte. Känsla av att du klarar allt. Eufori. 

Men lyssna på mig nu: Det är vid dessa stunder du ska ta in alla hundratals intryck. Alla färger, alla leenden, vartenda ljus, vartenda fnitter som spritter från din glada kropp. Spara ögonblicken av lycka långt långt inom dig, i hjärtat, och förvara de där. 

 

För det kommer mörkare tider också. Det kommer dalar. Stunder då du ser allting färglöst. Stunder då du stirrar ut i ingenting av utmattning. Inga känslor. Ingen lycka. Inga toppar. Stunder då ångest trycker ner dig och hotar att rasera allting du byggt upp. Allting du kämpat för. Stunder då trycket över bröstet blir så stramt att du kippar efter luft. Stunder då allting talar emot. Rösterna i huvudet ekar, säger att du inte klarar det. Säger att du inte har det som krävs. 

Men lyssna på mig nu: Bara andas. Bortom sorg finns kärlek. 

 

När mörkret sveper in ska du öppna hjärtat och ta ut ögonblicken. Ett efter ett, så många du behöver. Du ska återuppleva. Värmen, ljuset, skratten, glädjen. Du ska inte låta mörkret vinna. 

Ställ dig upp. Ta dig upp för backen igen. Ett steg i taget, andas djupt. Titta rakt fram. Saker kommer försöka dra tillbaka dig ner, hålla dig tillbaka från det glada. 

Men lyssna på mig nu: Vad som än händer, ge inte upp. 

 

Du ska puttas ner från toppen, gång på gång och om och om igen. Du ska bli utnyttjad och sårad och ledsen och tom. Du ska vilja ge upp. Men du ska fortsätta kämpa. Du ska motbevisa. Du ska lyckas. Du ska klara livet. Du ska aldrig, aldrig, aldrig ge upp. 

 

Lyssna på mig nu: Du andas. Du kämpar. Hårdare än någon annan. Du slutar inte. Du reser dig upp. Djupa andetag. Ett steg i taget. Så vinner du. 

 

För vem ska klara det om inte du? 

Du är den större personen här. 

 

Sov gott min älskade skatt

Det kommer inte göra ont, inte länge i alla fall. Bara någon hundradels sekund. Det kommer kännas när du träffar marken. Men det överlever du. För sedan kommer det inte kännas något mer, det kommer vara lugnt och stilla. Lämna mig inte i det här skicket. 

 

Det kommer gå bra. Känn berget under fötterna. Titta inte ner, inte ner på rälsen. På vattnet. På marken. Titta rakt fram. På trädens alla nyanser av färger. Gult, grönt, rött, orange. Känn vinden. Den friska luften. Det är kallt nu men snart kommer det inte kännas mer. 

Allting kommer bli bra till slut. 

 

Besinna bilderna en sista gång. De bilder av livet som flashar förbi. Du liten. Du glad. Du ledsen. Du och familj. Du och vänner. Du och ensamheten. Du och tvåsamheten. 

Fäll inga tårar. 

 

Var nöjd. Det varade såhär länge. Du har haft ett bra liv. Toppar och dalar. Du kämpade. Tog dig såhär långt. Längre går inte. Det är bra här. 

Vi vinner om vi vill.

 

Det är dags nu. Titta inte ner. Ta djupa andetag. Ta in intrycken en sista gång. Vänd dig inte om. Fortsätt bara framåt. Ena foten framför den andra. Stäng ögonen. Stäng hjärtat. Säg farväl. 

 

Nu flyger jag. 

 
 

Ett kärleksbrev till dig som aldrig älskat

Nej nej nej nej nej nej nej nej. 
Nej jag kan inte ge mig in i det här. Jag kan inte ge mig in i vad som helst som innebär att mina känslor kommer stjälas och sedan gå i bitar när allt skiter sig. När jag är den som fuckar upp allt. 
 
Nej. Varje cell i min kropp säger ifrån. Varje cell säger åt mig att "backa nu, stick nu innan du är fast och allt går åt helvete". 
 
För jag vet ju att det värsta som finns är att vara bunden till någon. Bunden till någon som klyschigt nog sätter färg på en vardag, som hjärnan ägnar tankar åt och som man längtar efter. För det värsta är när de försvinner, och man tappar bort sig. Och jag vill inte tappa bort mig. Jag vägrar. För man får inte tappa bort sig. 
 
"Så sluta nu. Sluta känn. Sluta tänk. 
Jag förbjuder dig. Det kommer inte sluta lyckligt för lyckliga slut finns inte. 
Och äkta kärlek finns inte. 
OCH DU ÄR INGEN DÅRE. 
Så lägg av. Han finns inte".
 
/fiction.
 
 

Nu

Står i köket 
Ljud utomhus
Tittar i fönstret
Kille skejtar och repar vår bil 
Det är onormalt 
Går till hallen
Dörren står öppen 
Den var låst förut
Hjärtat slår
Springer fram för att låsa 
Tittar ut 
Kille står bakom dörren 
Jag flämtar
Han flinar
Tydlig bild på hans ansikte 
Jag får panik
Låser dörren 
Springer runt i huset 
Måste ringa 
Vem ska jag ringa 
Tittar i varje rum
Ingen där
Ringer bror
Inget svar
Måste ha något att skydda mig med
Inget skydd 
Jag är själv 

Vaknar 
Hög puls 
Kan inte somna om 
Vill inte somna om 


Tillägnat dig, I miss you already

Det är inte lätt att hitta någon man skulle ge sitt liv för. Inte lätt att känna att man skulle göra vad som helst — till och med ge upp sitt eget liv — bara för att hon skulle överleva och få det bra. Det är inte lätt att hitta någon som man kan släppa in på djupet, som känner varenda millimeter av ens själ och hjärta. Någon man bryta ihop hos, släppa på fasaden och blotta sitt inre för. 

 

Jag skulle säga att det finns en på miljonen, som ingen någonsin kan ersätta på något sätt. Och att få ha vuxit upp med dig, fått leka med dig, fått låtsatsbråka med dig, fått rymma med dig från dagis, fått sova över med dig, fått åka till fjällen med dig, fått åka till Öland med dig, fått gå i samma klass som dig, fått festa med dig. Att ha fått skapa minnen med dig, fått dela mitt liv med dig. Att ha fått delat mina innersta tankar med dig, kunnat vända mig till dig varje gång marken krackelerat, och sedan fått blivit på bra humör igen bara för att du vet vad som krävs för att jag ska läka igen. 

 

Du är en på miljonen. Du är min ”en på miljonen”. Det har alltid varit du, och det kommer alltid vara du. Och du är inte här just nu, men tittar vi upp mot stjärnorna har vi varandra för evigt. 

Inte för en sekund skulle jag tveka om du behövde mig tvärs över jordklotet. Inte en sekund skulle jag tvivla över att ta en kula för dig. 

 

Du känner mig som ingen annan gör. 

Och du kommer för evigt att ha mitt hjärta hos dig. 

Tillägnat dig, I miss you already. 

 
 

Bara dårar rusar in

Välkommen till igenkänningsfaktor x1000 här. 

 

Hur många gånger har du inte legat vaken till långt in på natten och bara undrat och hoppats? Undrat när han ska höra av sig igen, och när ni ska få prata igen. Hoppats att det ska vara hans namn som dyker upp på skärmen trots att klockan är 01.02. Du blir som uppslukad av energin. Makten han får över dig, att han kan styra dina tankar. 

 

Samtidigt pågår kriget inom dig. Ena sidan som skriker åt dig att skriva till honom, låta honom veta ännu en gång att du existerar. 

Andra sidan som kämpar för att du ska låta bli. Få honom att tro att du är laid back, att du inte alls slukas av tankarna på honom, fast det egentligen är det som sker. 

Ständigt kaos. 

 

Har du inte varit i den här situationen, så grattis. Du kan skatta dig väldigt lycklig, och säga att du fortfarande är obesegrad. 

Har du hamnat i den här situationen ännu en gång, då lider jag med dig. 

Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den? 

Vad vet du om när hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva? 

Men bara dårar rusar in, in i det här. I kärleken. 

 

När kriget pågår och du vrider dig i sängen av både smärta och ilska in på småtimmarna. Smärta för att det gör så jävla ont att inte veta! Att gå i ovissheten dag ut och dag in. Ilska för att du hamnat i fällan ännu en gång, och gett någon annan makten över dig. Varje gång tankarna på honom kommer ber du desperat efter någon slags distraktion. Läser en bok, tittar på en film, går en promenad. För att sedan knuffas tillbaka till ruta ett igen.
Är det såhär det blir när allting faller? 

 

När ilskan håller på att ta över vinner nästan den där sidan som säger att du ska skriva. Fråga om det är så svårt att höra av sig. Fråga om det finns något att hoppas på ens. Fråga om det är du som är orsaken till tystnaden. Bara att få lite svar, men akta dig, för om  du skriver raseras fasaden om att du är laid back och chill och inte alls så uppslukad av honom. Fläk inte ut dig. Bete dig inte som ett psycho. Då är det tack och hej igen. 

 

I hemlighet, utan att han någonsin får veta, ligger du ofrivilligt och målar upp bilder i huvudet. För han verkar ju vara en av de bra, det kan säkert bli något den här gången. Bilder på er utomlands, bilder på er på en romantisk restaurang, bilder på när han håller om dig och låter alla veta att du är hans. Bilder på hur han nyvaken drar dig intill sig och du känner hans värme mot dig. När du någonstans somnar med de där bilderna i huvudet, och hoppet om att du fått ett sms från honom på morgonen, men vaknar istället med besvikelse som trycket mot bröstet och symboliserar att det är nog nu. Det räcker nu. 

Du tar bort allt som har med honom att göra. Slutar följa honom på sociala medier. Raderar minnet av honom, övertalar dig själv att han är en douche. Inte värd dig. Sanning. Upprepar det som ett mantra och bestämmer dig för att det blir bäst såhär. Ingen är värd dig. Ingen är ens i närheten där. Så du bygger upp en borg, en stark fasad  som ingen får ta sig igenom. För hur kan någon vara värd dig om de inte ens anstränger sig för att få vara med dig? De är inte värda dig någon av de. Inte förrän detta motbevisas. 

 

Du har din borg, din fasad, och du dansar vidare fastän hjärtat brister. Du överlever. 

En dag gör det mindre ont, för du har slutat bry dig. Bästa känslan - att vara fri. 

 

För det handlar inte om att jag tappade tron eller hoppet på kärleken. 

Det råkar bara vara så att jag gav upp den. 

 

(Du stålsätter dig. Varje gång någon bryter ner dig, ställer du dig upp igen och blir lite starkare än gången innan. Men nu, nu var det för sista gången. Du blir realistisk.
Du inser att kärlek finns inte. Kärlek finns inte och då är ditt hjärta tryggt. 

Kärlek finns inte i någon annan form än vänskap. 

Och det är den enda, och den finaste formen av kärlek). 

 

För bara dårar rusar in i det de kallar kärlek. 

Och du är ingen dåre. 

 

Och sådan kärlek är bara ett sätt att dö på. 

Och kärlek har svikit mig alltför många gånger. 

Och du har lämnat mig på den jävligaste av platser.

 

(Men ibland är en lögn det finaste man har). 

 

 

The moment we stop fighting for each other
that's the moment we lose our humanity


 

 
Jag sa att jag tänker på dig. Jag sa att jag inte har gett upp hoppet. 
Du svarade. Och sa detsamma.
Och nu är det nytt år. Och det kanske kan bli något igen. Något bra. Något bättre. 
Och du frågade om du fick komma och hälsa på, om det kändes okej. 
Och den lilla lågan som brunnit inom mig, det lilla hoppet, 
den började flamma upp igen. 
 
Nu är det nytt år. Och det kanske kan bli något igen. Något bra. 
Något bättre.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

en decembernatt

Sedan slog hjärtat tusen slag i sekunden medan jag gick på Paris upplysta kullerstensgator, styrde stegen mot Seine. Där skulle han vara. Om fem minuter skulle jag vara där och då skulle han stå där och vänta på mig. 

 

Svänger runt hörnet och genar genom gränden, börjar höra hur floden stilla flyter och människorna skrattar där runtomkring. Så mycket glädje. Ingen som har några bekymmer. Alla är lyckliga, precis som det ska vara. Precis som det borde vara överallt, hela tiden. Skymtar bron där borta. Där, precis där på den bron står han nu. Börjar andas fortare, nervositeten kryper i mig. Tvingar mig själv att sakta ner, andas lugnare. Tittar ner på benen medan jag går. De svarta ballerinaskorna, den blommiga klänningen. Den som han hade valt, som han hade pekat ut igår när vi besökte camps Elysse.
Och när pulsen saktat ner och mina ben inte längre skakar tittar jag upp och det första jag möter i allt folkvimmel är hans blick. Bland tjugo andra människor som skyndar förbi är han den enda jag ser, det enda som blicken fastnar på och allting stannar upp. För han har den där förtrollande blicken, som får världen att stanna. Precis som nu.

 

Tar ett kliv upp på bron och han sträcker ut sin hand och fångar upp mig, så slår klockan 00.00 och han kysser mig, och den värmen som sprids är obeskrivlig.

 

För sen går vi omkring på gatorna och hittar en mysig restaurang där det nästan är folktomt, och vi sitter mitt emot varandra och han tar min hand och tittar in i mina ögon och säger det. ”Det finns ingen som du. Det finns ingen annan jag vill vara med. Det är du som har fångat upp mig och som håller mig kvar på jorden, för utan din närhet skulle jag försvinna härifrån”.

 

/gammal fiktion 


26 november 2015

Jag kan inte känna såhär jag vill inte känna såhär för om jag känner såhär kommer det inte sluta bra och om jag känner såhär kommer du snart lämna mig och när du lämnar mig kommer jag gå sönder så jag får inte känna såhär jag måste sluta känna såhär jag måste stänga av för jag kommer inte överleva om du lämnar mig och jag vet att du kommer göra det en dag och jag kommer inte klara av det jag kan inte känna såhär jag vill inte känna såhär jag måste sluta känna såhär jag måste stänga av nu nu innan allt blir förstört innan jag blir förstörd för då kommer jag inte orka mer och jag kommer gå under då

17 november 2012

För tre år sedan idag slutade ditt hjärta att slå. Och jag kände dig inte men ändå finns du där i tankarna. Du var så nära och så långt bort. Jag kände dig inte men ändå finns du kvar. Och jag hoppas att du har det bra. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0